Odling vid avgrundens rand

”Bästa sättet att få ångest är att bara tänka på sig själv”. Så sa yogaläraren Charlotte Lindström när hon gästade podden Yogiskt, och jag tyckte att det var så bra sagt att jag la det på minnet. Förstå mig nu rätt. Jag har haft svår ångest, och just när man har det vill man inte höra att det beror på att man är egoist. För att uttrycka samma sak på ett mer diplomatiskt sätt: ”Ett bra sätt att förebygga ångest kan vara att bry sig om någon eller något utanför sig själv”.

En gång när jag åkte tåg lyssnade jag på två kvinnor i 50-årsåldern som satt nära mig. Den ena klagade över att hennes dotter (gissningsvis drygt 20 år) inte ville träffa henne tillräckligt ofta. Den andra damen sa ”ja, det är en egoistisk ålder. Men hon kommer nog till dig sen när hon skaffat egna barn”. Jag var själv dryga 20 och tyckte att damerna bara såg saken ur sitt perspektiv, men jag tänkte att det kanske ändå låg ett korn av sanning i det de sa. Men de tidiga 20-åren är en ålder då man fortfarande håller på att forma sin identitet. Då är det naturligt att tänka på sig själv. Det kanske verkligen är en egoistisk ålder, men det är också en jobbig tid.

Jag tänker på Växtgäris, en grupp som startades på Facebook i början av 2016. Dess medlemmar är mestadels unga människor och det de har gemensamt är ett passionerat intresse för krukväxter. De delar generöst med sig av kunskaper sinsemellan – utan den mästrande ton som annars är så vanlig i intressegrupper på Facebook. Gruppen har blivit omåttligt populär; så populär att de för tillfället har slutat ta in nya medlemmar. Om gruppen fortsätter att växa kommer deras Facebook-sida bli för komplicerad att sköta.

Kan det finnas ett samband mellan unga vuxnas nya vurm för krukväxter och den utbredda psykiska ohälsan bland unga? Jag menar inte att växter är mirakelmedicin som genast får deppen att försvinna, men jag tror att de kan vara en del av en hälsosam livsstil som får en på rätt köl. Att ha en liten levande varelse att ta hand om kan få en att känna sig behövd. Har man inte tillgång till en trädgård att fylla med växter får man hålla till godo med platsen på lägenhetens fönsterbräden tills vidare. När man väl börjat intressera sig för krukväxter upptäcker man att möjligheterna att odla något intressant är väldigt stora trots att utrymmet är begränsat.

Själv brukar jag alltid hålla mig med minst en växt, oavsett hur begränsande omständigheterna är. Jag behöver dem. När jag bodde i England och hade väldigt få ägodelar med mig, hade jag två små luftväxter av släktet Tillandsia, en grön och en rosa, som klarade sig utan jord, och en kruka med basilika som jag då och då skördade av och gjorde pesto.

Nyligen hörde jag från en läkarstudent att han läst en studie som visat att äldre människor lever längre om de har ett husdjur eller en krukväxt att ta hand om. Jag tror inte att det spelar någon roll om man är ung eller gammal; behovet att bry sig om är en allmänmänsklig grej. Ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag: är det vi som tar hand om växterna – eller är det de som tar hand om oss?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s