Långsamt

Idag duggregnar det och ljuset från fönstret letar sig bara halvvägs in i rummet. Vädret sätter stämningen. Lugn. En perfekt dag att vara inne och skola om fröplantor. Jag har en champinjonodling på gång också, som jag släpade hem från jobbet. Jag har aldrig odlat svamp förut och är full av nyfikenhet: kommer det att funka? I så fall, hur blir skörden? Det vore gott att äta svampmackor varje kväll, men lugn nu, vi ska inte ta ut något i förskott.

Att ha odlingar på gång ger hopp om framtiden, om att lyckas skapa något gott eller vackert. Men det är också en övning i tålamod, i acceptans; det går inte att stressa på plantor. De växer i den takt de ska. Visst går det att ge dem idealiska förutsättningar, men det går inte att få dem att skynda sig. Jag tänker på något min yogalärare sa: ”Våren är en förvandling som inte går att stressa fram. Den kommer precis när den ska komma.” Det gäller för människor också – förändring tar tid, och det måste den få göra. Att ha tålamod med sig själv och andra gör livet lättare. Det är inte enkelt, men jag övertygad om att det är värt att öva på.

Jag övar just nu. Varje dag tittar jag förväntansfullt på mina plantor för att se om de har växt. Eftersom jag tittar så ofta verkar det inte hända så mycket. Frustrerande! I tanken smakar jag redan på basilikabladen. Att det ska vara så svårt att vara här och nu.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Att vänta på våren är också tålamodsprövande. Det går så himla sakta. Men nu har jag i alla fall sett de första snödropparna.
Annonser

Vintertrött

Häromkvällen tog jag mig hem till ett par medlemmar i odlarföreningen för att skriva på kontraktet till min första odlingslott.

Tog bussen dit. Solen var som ett lågt stående guldklot bakom de mörka tallarna. I solljuset blev saltet och smutsen på bussfönstret som ett guldgult halvt genomsiktligt silkespapper.

Pratade med två kvinnor med många tatueringar och fick veta de magiska datumen: den 16 april får jag tillträde. Den 1 maj sätts vattnet på.

När jag gick från busshållplatsen på väg hem hörde jag koltrastarna för första gången i år. Jag tror de var åtminstone två och sången gick rakt in i min själ.

På morgonen samma dag, när det föll ännu mera snö, hade jag trott att vintern aldrig skulle ta slut. Men ett frö är sått nu och kanske finns det hopp.

Som min fästman sa nyligen: nu kan det bokstavligt talat bara bli bättre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Odling vid avgrundens rand

”Bästa sättet att få ångest är att bara tänka på sig själv”. Så sa yogaläraren Charlotte Lindström när hon gästade podden Yogiskt, och jag tyckte att det var så bra sagt att jag la det på minnet. Förstå mig nu rätt. Jag har haft svår ångest, och just när man har det vill man inte höra att det beror på att man är egoist. För att uttrycka samma sak på ett mer diplomatiskt sätt: ”Ett bra sätt att förebygga ångest kan vara att bry sig om någon eller något utanför sig själv”.

En gång när jag åkte tåg lyssnade jag på två kvinnor i 50-årsåldern som satt nära mig. Den ena klagade över att hennes dotter (gissningsvis drygt 20 år) inte ville träffa henne tillräckligt ofta. Den andra damen sa ”ja, det är en egoistisk ålder. Men hon kommer nog till dig sen när hon skaffat egna barn”. Jag var själv dryga 20 och tyckte att damerna bara såg saken ur sitt perspektiv, men jag tänkte att det kanske ändå låg ett korn av sanning i det de sa. Men de tidiga 20-åren är en ålder då man fortfarande håller på att forma sin identitet. Då är det naturligt att tänka på sig själv. Det kanske verkligen är en egoistisk ålder, men det är också en jobbig tid.

Jag tänker på Växtgäris, en grupp som startades på Facebook i början av 2016. Dess medlemmar är mestadels unga människor och det de har gemensamt är ett passionerat intresse för krukväxter. De delar generöst med sig av kunskaper sinsemellan – utan den mästrande ton som annars är så vanlig i intressegrupper på Facebook. Gruppen har blivit omåttligt populär; så populär att de för tillfället har slutat ta in nya medlemmar. Om gruppen fortsätter att växa kommer deras Facebook-sida bli för komplicerad att sköta.

Kan det finnas ett samband mellan unga vuxnas nya vurm för krukväxter och den utbredda psykiska ohälsan bland unga? Jag menar inte att växter är mirakelmedicin som genast får deppen att försvinna, men jag tror att de kan vara en del av en hälsosam livsstil som får en på rätt köl. Att ha en liten levande varelse att ta hand om kan få en att känna sig behövd. Har man inte tillgång till en trädgård att fylla med växter får man hålla till godo med platsen på lägenhetens fönsterbräden tills vidare. När man väl börjat intressera sig för krukväxter upptäcker man att möjligheterna att odla något intressant är väldigt stora trots att utrymmet är begränsat.

Själv brukar jag alltid hålla mig med minst en växt, oavsett hur begränsande omständigheterna är. Jag behöver dem. När jag bodde i England och hade väldigt få ägodelar med mig, hade jag två små luftväxter av släktet Tillandsia, en grön och en rosa, som klarade sig utan jord, och en kruka med basilika som jag då och då skördade av och gjorde pesto.

Nyligen hörde jag från en läkarstudent att han läst en studie som visat att äldre människor lever längre om de har ett husdjur eller en krukväxt att ta hand om. Jag tror inte att det spelar någon roll om man är ung eller gammal; behovet att bry sig om är en allmänmänsklig grej. Ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag: är det vi som tar hand om växterna – eller är det de som tar hand om oss?

Dröm och längtan

Jag har jobbat och utbildat mig inom trädgård i snart tio år, men jag har ingen egen trädgård. Sedan jag flyttade hemifrån har jag inte haft tillgång till någon mark att odla på. I flera år har jag längtat efter att ha trädgård, men det har inte varit praktiskt möjligt. Jag har fått nöja mig med växter i krukor.

Vi är många som längtar efter att ha egen trädgård. Stundtals blir längtan nästan outhärdlig (speciellt när man bläddrar i trädgårdsböcker med stora vackra bilder som inte går att värja sig mot, eller när man rör sig i de växtspäckade delarna av Instagram). Tänk att få ha sin egen markbit där man kan plantera alla sina favoritväxter och följa deras utveckling genom årstiderna. Där man kan plantera buskar – kanske rentav träd – och följa dem under flera år. Där man kan formklippa en växt och se den bli allt tätare och finare, för varje år mer lik idén man har i huvudet. Där man kan odla frukt och grönsaker, tillräckligt mycket för att få ett väsentligt tillskott i hushållet. Där man bestämmer helt själv och kan stövla runt i alla väder. Tanken är ljuvlig.

Ja, tanken är ljuvlig. Det är just det jag kommit fram till efter dessa år av väntan. Tiden då man fortfarande längtar efter en trädgård är ett stadium i sin egen rätt. Man slipper rensa ogräs, men kan tänka på sin framtida trädgård, planera och drömma. Drömmen om en trädgård är något fint i sig. Sedan, när jag väl köpt tomten och måste ta itu med alla praktiska problem, kanske drömmen blir glömd. Eller i alla fall förändrad. Jag ska ta vara på min dröm medan den finns och förvalta den väl, jag lovar.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Reflektioner i isveckan

Nu är jag tillbaka på bloggen efter ett uppehåll på tre veckor. I början av februari bestämde jag och min fästman oss för att ta en paus från sociala medier under resten av månaden. Vi befinner oss i slutet av vintern, alla är trötta och nedstämdheten lurar bakom hörnet. Det blir inte bättre av att man varje dag får se en sammanställning av andras höjdpunkter. ”Då känner man sig ganska snabbt sämst av alla” som någon sa till mig häromdagen. Så vi valde att ta en paus från Facebook, Instagram, bloggar, vloggar och annat.

Det är ingen som lär oss hur vi ska hantera det ständiga flödet av information om andras liv. Var och en måste själv ta ansvar för att hantera det på ett sätt som man mår bra av. Det är dags att börja göra medvetna val kring sociala medier.

Vi har frigjort tid till att bland annat läsa böcker, skriva och rita. Det har varit skönt att slippa ifrån det eviga scrollandet. De första dagarna var det lite jobbigt att inte få små dopaminkickar från likes. Nu tycker jag bara att det är skönt att göra annat.

Jag tänker fortsätta att använda sociala medier på ett medvetet sätt. Framför allt kommer jag att begränsa tiden på Instagram och Facebook. Jag gillar att läsa bloggar, men i fortsättningen kommer jag att läsa några få utvalda, och inte varje dag. Jag mår mycket bättre utan en massa information om vad duktiga främlingar håller på med. Om man inte kan låta bli att jämföra sig ska man kanske helt enkelt låta bli att kolla på vad andra gör?

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ta hand om er i kylan! ❤

 

Shinrin-yoku

Fem månader i England, utan skog. Det närmaste naturen jag kom var en bäck där det bodde kungsfiskare (vi såg dem ibland glida fram över bäckfåran, snabbt och ljudlöst, med lysande turkosa fjädrar på ryggen). En bäck med klart vatten och grönska längs kanterna – men ändå. Åh vad jag längtade till skogen.

Jag behövde ett shinrin-yoku! Det är japanska och betyder skogsbad. Det går ut på att vistas i skogen i syfte att dämpa stress och må bättre. Shinrin-yoku behöver inte nödvändigtvis vara synonymt med en skogspromenad; poängen är att vara i skogen utan krav. Det går bra att sitta stilla eller vandra i lugn takt. Att vara medvetet närvarande är givetvis ett plus.

Begreppet shinrin-yoku myntades på åttiotalet i ett Japan där folkhälsan försämrats drastiskt eftersom folk arbetade för mycket och inte kom i kontakt med naturen. Sedan dess har det kommit mycket forskning – inte minst från Japan – som visar att vistelse i skogen har många hälsofördelar: den sänker hjärtrytmen och blodtrycket, minskar produktionen av stresshormon och stärker immunförsvaret, bara för att nämna några saker.

För de flesta kommer det inte som en överraskning att människor blir lugna av skogspromenader. De allra flesta har nog personlig erfarenhet av det. Nyligen blev jag dock förvånad när jag läste att växterna i skogen utsöndrar ämnen som kan bidra till att göra oss friskare. Det är tydligen vissa essentiella oljor, som växter producerar för att skydda sig mot skadegörare, som också påverkar människors immunförsvar positivt. Med den vetskapen blir ju termen skogsbad ännu mer relevant; vi ”badas” i hälsosamma ämnen. Och det sker utan ansträngning. Vi behöver bara gå ut i skogen för att översköljas av saker som gör oss gott.

För ungefär en månad sedan kom jag tillbaka från England och åkte till Småland där jag har mina rötter. Självklart sökte jag mig ut i skogen så fort jag fick chansen. Som jag njöt av regndropparna i tallbarren, snöresterna bland mossan och inte minst skogsluften. Samma luft som tallen, räven och hackspetten andas. Att höra till, översköljas, vara en del av helheten. Det är grejen med att vara i skogen.